Story 4 故事 4

从不丢东西的老太婆

从前，在一个遥远的村落，住有一户孤儿寡母，两人相依为命。家境虽不算富有，但倒也不愁吃穿。只是这位妇人经常喜欢对别人夸耀：「我从来不会弄丢东西。」

一天，她又在对别人讲述她从来不丢东西的时候。她的儿子就想试探母亲是否真的具备这种本领，于是将母亲手上戴着的一枚戒指取下来，扔到了附近川流不息的河水中，然后对母亲说：「您不是总说自己不会弄丢东西，我现在把您的戒指扔在河水里，您还能找到吗？」

母亲没有正面回答儿子的问话，只是拍了拍儿子的头说：「我从来就不会丢东西的。」然后，她对儿子说：「过不了几天，戒指自己会回来的。」

当时，正是捕鱼的季节，这位妇女到市集上买了一条鱼回家。到了家中，剖开鱼腹一看，只见那枚被儿子扔在河中的戒指藏在里面，被阳光一照还闪闪发光呢！这位妇女便拿起这枚戒指对儿子说：「这回你相信我说的话了吧！我说过我从来不丢失东西的，你看！这是不是你扔的戒指？」

儿子见到母亲的戒指果真失而复得，而且毫不费半点力气去寻找，不禁惊讶万分！

过了几天，正好佛陀带着众弟子们托钵乞食，恰巧来到此地，儿子就来到世尊面前请示说：「我母亲为什么会有这种不丢失东西的福气呢？」

佛就指着远处的一座山告诉了他原委。原来，在这座山的北边，每年一到冬天，就变得又阴又冷，所以家家户户都要迁移到山的南边去居住。山北有个孤老太婆，年老体弱，家中贫穷，无力往返搬迁，就独自留在山北，为大家看管留下的东西。等到第二年的春天，大家又迁回来的时候，她就把代为看管的对象一件件地交还给原主，从来也没有弄坏或丢失过。多少年过去了，这个孤老太婆始终为大家做着这样的好事，为此，大家都很感激她。这位孤老太婆的高贵品德，打动了居住此处的一位仙人，仙人就暗暗地赐给她这个「不丢东西」的福气。

讲到这儿，佛陀停顿了一下，对眼前的孩子说：「其实这个孤老太婆就是你母亲的前世啊！」

儿子听完，深深为母亲前世的美德所感动。此后，他对母亲更加敬佩，也更加孝顺了。

A woman who never loses her belongings

Once upon a time, there lived a mother and her son. Although the family was not rich, they didn’t have to worry about their livelihood. The widow often boasted to others: "I never lose my belongings."

One day, while her mother was boasting about her ability, the son wanted to put her ability to the test. He took his mother’s ring off and threw it into the river, and said: “You cannot say that you will never lose your belongings. Now that I have thrown your ring into the river, do you think you can still find it back? "

The mother just patted her son's head and said: "I never lose my belongings. In a few days, the ring will be back."

It was the fishing season at the time, and the mother went to the market to buy a fish home. When she cut open the fish belly, she saw something shiny inside the fish belly and realized that it was her ring which the son had thrown into the river. The mother picked up the ring and said to her son: "Now do you believe me? I never lose my belongings. Isn’t this the ring which you threw into the river?"

The son witnessed how effortlessly his mother retrieved back the ring and was completely amazed!

A few days later, Buddha and the disciples were collecting alms in the village. The son went to the Buddha and asked, “Why is my mother blessed with the ability not to lose her belongings?”

The Buddha related to him the story of the villagers living in a distant mountain. When the north side of the mountain became dull and cold during winter, the villagers would migrate to the south of the mountain to live. One of the villagers, a solitary elderly woman, was too poor and frail to migrate during the winter. So she would stay back and help to look after the belongings of the other villagers at home. When spring arrived, the villagers would move back to the village and the elderly woman would return all their belongings without a scratch. She had been helping the villagers for many years and everyone was very grateful to her. The fairy of the mountain was very touched by the elder woman’s nobility and honesty, hence blessed her with the ability to never lose her belongings.

Mentioned here, the Buddha paused in front of the son and said: "In fact, this elderly woman is actually your mother's past life!"

The son was deeply moved by the virtues of the mother's past life. Since then, the son had become filial and a very good son to his mother.

En kvinna som aldrig förlorade sina saker

En gång i tiden levde det en änka och hennes son. De var inte rika, men de hade aldrig heller några bekymmer med sin ekonomi. Änkan sade ofta till sina vänner: Jag har aldrig förlorat någon av mina saker.

En dag testade hennes son sin mor för att se om detta var sant. Han tog en ring från sin mor och kastade den i floden och sade: Nu kan man inte säga att du aldrig kommer att förlora någon av dina saker längre. Nu har jag kastat ringen i floden. Tror du att du kan få tillbaka den igen?

Änkan klappade sonens på huvudet och sen sade hon: Jag har aldrig förlorat mina saker.  Den ringen som du har kastat i floden ska komma tillbaka senare.

Det var fiskesäsong. Änkan gick till marknaden för att köpa fisk. När hon skar upp fiskens mage, såg hon något som glänste och förstod att det var den ringen som sonen hade kastat i floden tidigare. Änkan tog upp ringen och sade till sin son: Nu kan du förstå att jag aldrig förlorar mina saker.  Är inte det här den ringen som du hade kastat i floden?

Sonen blev väldigt förvånad.  Några dagar senare samlade Buddhas lärjungar allmosor i deras by. Sonen gick till Buddha och frågade honom: Varför har min mor välsignats med förmågan att inte förlora sina saker?

Buddha berättade för honom att det fanns bybor på ett avlägset berg. När norra sidan av berget blev kallt under vintern, migrerade byborna till södra delen för att bo där. Bland byborna fanns det en ensam gammal kvinna som var väldigt fattig och så bräcklig att hon inte kunde migrera under vintern. Hon stannade kvar och hjälpte till med att bevaka bybornas tillhörigheter. När våren kom flyttade byborna tillbaka till sin by och då återlämnade den gamla kvinnan alla deras tillhörigheter till dem. År efter år hjälpte hon byborna som alla var mycket tacksamma mot henne.

Detta berörde Älvan som bodde i berget och hon gav den gamla kvinnan belöning och välsignade henne med förmågan att aldrig förlora sina tillhörigheter. Buddha sade vidare: Den gamla kvinnan var faktiskt din mamma i sitt tidigare liv.  Sonen blev rörd och sen blev han mycket snäll mot sin mor.